Välkommen till samlarportalen, här nedan ser du ett exempel på en av sidorna du kan hitta här.




Fäktvapen fakta
-

4210 sidvisningar

Fakta om fäktvapen

Ur Samlarnytt 2 / 2009 av Ove Kastling

Ingemar Helgoson skriver om sitt fynd från Julbotorps mejeriflygel i Samlarnytt nr 10/08. Det framgår tyvärr inte särskilt bra av bilden hur föremålet ser ut, men att det är klingan till ett faktvapen är nog helt säkert.

Fäktning som ren sport, med något så när ofarliga vapen, uppstår ungefår samtidigt som blankvapnen under första hälften av 1800-talet börjar försvinna från slagfältet och duellerna börjar utkämpas med pistol i stället för värja (sabeln var nog alltid ett vapen mest för militärer). Helt ofarlig kan naturligtvis fäktning aldrig bli. En avbruten värjklinga, där den skyddande knoppen eller plattan på själva spetsen är borta, är ett lika livsfar- ligt vapen som en skarpspetsad värja, även om man har en bra plastron, skyddsväst, och fäktmask. Men läget hablivit bättre på senare år, det har kommit fram en del enormt starka textilier för kläderna och försök pågår med segare material till klingorna, som naturligtvis alltid ska ha en ordentlig hejdspets.

Modern fäktning brukar delas in i tre grenar. Florettfaktning är den äldsta av

dem. Floretten får väga högst ett halvt kilo, ska ha en lätt och böjlig klinga med fyrsidig genomskärning, och den tillåtna träffytan är enbart bålen. Namnet kommer av franska "fleuret", liten blomma (efteformen på knoppen på klingans spets).

"Floretten har sitt ursprung i den franska fäktskolans försök att effektivisera övningsfäktningen under 1600-talets första hälft"säger Nationalencyklopedin och fortsätter "den moderna fäktsporten följer traditioner från fäktskolorna i Spanien och Italien på 1500-talet samt i Frankrike 1600-talet".  Fäktskolor fanns långt innan sporten uppstod, men då lärde de ut stridskonst med en hel del fula tricks, inte en Sport med fasta regler.

En värja får väga högst 770 gram, träffytan är hela kroppen, och man kan nog säga att värjfäktningen är den gren som är mest lik verklig strid. Värjan utvecklades ju under r600-talet ur det medeltida svärdet. Både rjan och floretten kan ha fästen av litet varierande form , utöver den vanliga"franska" med sin parerskål finns det också en "italiensk" med parerstänger ovanför skålen och även moderna vapen med ett "ergonomiskt" grepp.

Sabeln är ett huggvapen av slaviskt ursprung, med krökt och vanligen en-eggad klinga, som blev vanligt i Europa först under 1500-talet. Till Sverige kom den först med husarsabeln m1I759. En fäktsabel har däremot en rak klinga, med trekantig genomskärning. Vid sabelfåktning är bål, armar och huvud träffyta, och det är tillåtet att hugga, inte bara sticka som i de andra grenarna. En fäktsabel får väga högst 500 gram.

De slutsatser som jag drar beträffande Ingemars klinga är följande:

"L.CarrcYA Paris" är tillverkaren - L. Carre i Paris, vapensmed. Om klingan tillhört en florett eller en värja går inte att se fotot, men är klingan mycket smal och fyrkantig har den tillhört en florett, är den tyngre och trekantig är det en värjklinga. Den kan mycket väl ha tillhön någon av hyresgästerna Julbotorp någon gång på 1800-talet, men det behöver inte ha varit en officer. Fäktning var en populär sport i "finare" kretsar, rentav nödvändig på 1700-talet när alla verkliga herrar bar värja till civila kläder och förmodades kunna använda den vid behov. Men florettfäktning var en social färdighet i nivå med dans, ridning och musicerande nästan hela I800-talet. Någon balja/slida har säker aldrig funnits, fäktvapen bars aldrig vid sidan. Möjligen hade man en särskild väskaför transpon av dem, men normalt förvarades de säken i ett skåp på fäktskolan.

Vill ni läsa mer om fäktning så kan jag rekommendera två böcker som bör vara lätta att få tag på. Den ena är katalogen till Livrustkammarens utställning Fäktning på lek och allvar / Fäktning - en idrotts historia (recension i Samlarnytt nr 6-2004), som säkert fortfarande kan köpas hos museet. Den andra heter Svärdet - med gladiatorer, musketörer, samurajer, äventyrare och olympiska mästare genom historien, är skriven av Richard Cohen och kom ut 2004 på Svenska Förlaget, Box 3313, 103 66 Stockholm

Bildtext 

Från vänster. Tysk florett, troligenVärjor 1 slutet av 1800-talet. 8-formad parerstång och knapp av mässing, kaveln lindad med snören. Klingan är 4-sidig, märkt på båda sidorna "SOLINGEN", omgivet av ett ornament med ett "S" i mitten,och på den ena sidan en 4, på den andra "L*FRE",och den är tyvärr avbruten.

Florett, omkring 1950. Fästet av italiensk typ, stål med kavel av nätskuret trä. Klinga av fyrkantigt genomsnitt. inga märkningar, 91 cm lång.

Fäktvärja, omkring 1950. Fäste av fransk typ, aluminium och mässingkaveln lindad med snören. 90 cm lång klinga, vars genomsnitt är halvcirkelformat invid parerplåten. Därefter blir den tillplattat trekantig, som en ås mellan två rännor på den ena sidan och med en kraftig ränna på den flata sidan. Inga märkningar.

Fäktsabel, troligen från slutet av 1930-talet. Parerplåt och knapp (för "kappa", som "riktiga" sablar brukar ha, kan man väl inte kalla den här saken?) av stål, kaveln lindad med snören. Klingan, som är avbruten, är trekantig och skålslipad. Den enda märkningen är "Prins G.A" med bläck på parerplåtens insida(Prins Gustaf Adolf, nuvarande

Värjor 2

kungens far, var kavalleriofficer och svensk mästare sabel åren 1936, 1937 och 1940.)